! | TOMMETANKER OM TING JEG TENKER SÅ VIDT PÅ

The Dark Side of the Swan

Posted on November 1, 2015 by tommetanker

Lego er lego. Jeg 52 år og smugbygger lego. Når barnebarna sover, er borte, er på skolen eller er i barnehagen så er fortsatt legoen her. Ikke i skapet. Ute av skapet. Jeg er ikke stolt av det selv om jeg er stolt av det. Men jeg velger også å komme ut av skapet. Akkurat som legoen. Den har ikke noe valg. Det har jeg. Men jeg velger alderen vekk og gir meg legoen i vold. Med tomme tanker angriper jeg klossene med barnslig glede. På eskene står det jo ofte aldersangivelse. Fra 3 år. Fra 5 år. Fra 8 år. Fra 12 år. Jeg har ennå ikke funnet en eske som sier; fra 52 år. Men jeg er innafor alle de andre så jeg ligger på gulvet og bygger. Siste verk er svanene til Darth Wader. StarWars svanen som burde vært innafor. Men dessverre ikke ennå. Den kommer nok.

Manualfri Lego. Når bitene møtes igjen.

Posted on November 1, 2015 by tommetanker

Mange pappaer må friske opp sine LEGO-skills nå. Hvis ikke vil de snart slite big-time. Om knappe 2 måneder skal småbarnsfedre nok en gang tilbring store deler av julaften på gulvet. Lett småforbannet fordi giverkåte bestefedre ikke så at denne legojulegaven til 1267,- var for de over 12 år, mens poden ennå er 5. Men det vet ikke poden og han gidder jo ikke vente 7 år til han åpner pakka. Ergo må pappa lese manualer og klikke og knokke og knakke og bli så inni helvetes irritert nok en gang. Og når pappa stolt har satt sammen denne BattleStar maskinen bestående av 20.000 biter er det ingen som egentlig bryr seg og det vil gå sånn ca. 9 minutter før den er ferdigflydd og opptrer som nystyrta på flisene, like under dørkarmen inn til kjøkkenet. Og så ligger den der. Nå i 468 biter. Og dett var dett. Den havner i kassa med de andre kræsja flyene, politistasjonene, helikopterne og gravemaskinene. Og de 468 BattleStar bitene vil aldre møtes igjen. Slik er det. Jeg vet det for jeg har sett det.

Heldigvis sverger vi her i huset til manualfri lego. Hva skal vi bygge i dag? Som regel vet vi ikke hva det er før det er bygd. Når 2 barnebarn og en bestefar og en kasse lego får noen timer til rådighet blir det stas ut av det. Med umiddelbar byggestart og med alt som kan finnes av byggetillatelser setter vi i gang. Lucas bygger ting som kan si poff og piewkadoll og skal ødelegge verden, mens Isabella bygger vakre små omtenksomme landskap. Bestefar er sufflør og trykkehjelper. Men av og til blir handa hans også ivrig opp i legokassa, evig søkende etter den perfekte biten. Og han skuler misunnelig bort på barnebarnet som akkurat fikk tak i akkurat den biten akkurat før han.

Resultatene ser du her: Helikopter med DarthWader som pilot. Dødsknusekuleflymaskin med kanoner over alt. En svane med to unger. En Hjulkatt og ei sulten kråke. Og et hus med fjernkontroller og matskåler og ting som ingen av oss fant ut hva var.

Så fedre i alle hus. Sats på manualfri Lego. Gøyere, og det vanskeligste er ofte det beste.

Min favorittsvenske.

Posted on October 31, 2015 by tommetanker

En fin og ekte tale fra Timbuktu. Takk. Skulle nesten ønske jeg var svensk. Bare nesten. Jeg hadde en gang en fantastisk festivalopplevelse på Quarten sammen med han. Han sang til meg og jeg hørte på han. Han sang samtidig til 1ooovis av andre, men han sang også til meg. I øs pøs regnvær nøt jeg hans musikk og tekster sammen med gode venner. Dagen var fuktig, både utendørs og innendørs. Men for en dag. Og siden har jeg blitt litt glad hver gang jeg har sett Timbuktu på talkshows, og konserter, og intervjuer. Jeg kjenner ham ikke, men slik jeg kjenner ham virker han helstøpt og med de beste av verdier. Inkluderende, raus, klar, empatisk og svensk. Sorry til alle dere blonde staute Dolph Lundgren look-alikes med militærstøvler på beina. Han her er muligens min favorittsvenske.

Error

This video doesn’t exist

Mine 3 ordtak og en strikkende kunstner

Posted on October 30, 2015 by tommetanker

I facebook sin fantastiske vrimmel av kloke ord har jeg funnet mine. I dag faktisk. Alle på en gang. En facebookvenn, Rannveig, delte lenka som tok meg inn i en spennende verden, Artists Without Borders. . “Kunstnere uten grenser.”. Og der fant jeg kloke ord fra kunstnere sammen med masse annet sprøyt. Jeg plukket ut tre av disse ordatkene/viskomsordene som jeg kjente meg igjen i. Og jeg håper at de som kjenner meg også kan kjenne meg igjen i disse tre. Men en vet aldri. Omverdenens oppfattelse av en selv er ofte annerledes enn det en selv tror. Men jeg kjente meg igjen her, innerst i sjelen. Håper det er rett. Samtidig fikk jeg se mye strålende kunst på denne nettsiden. Noe stygt, noe fælt, noe fint, noe rart, men alt sammen strålende. Det er verdt å ta turen. Og jeg stoppet opp ved Yulia Ustinova. En strikkende kunstner. Gudd å stilig. Skulle gjerne hatt et arbeide av henne.

https://www.facebook.com/Artists.Without.Borders/?fref=photo

https://www.facebook.com/yulia.ustinova.3?fref=photo

Les ennå mer om kunstneren her: http://zoneonearts.com.au/yulia-ustinova/

Dette er meg! Jeg har det ille.

Posted on October 29, 2015 by tommetanker

Jeg tror jeg har det verre enn de fleste her i verden. Her jeg ligger under dyna på gjesterommet. Jeg tror jeg har det så ille at jeg har det verre enn meg selv. Jeg tror jeg har det verre enn ho rumenske dama med koppen strekt frem foran seg. Ho snufser bare litt. Jeg tror jeg har det verre enn de som akkurat nå krysser Middelhavet i gummibåt. De kjenner jo den friske sjøluften. Jeg tror jeg har det verre enn de uten mat i Sør-Sudan. De har i alle fall mat-lyst. Jeg tror jeg har det verre enn de som vasser i land på Lesvos. De kaldsvetter ikke. Jeg tror jeg har det verre enn de som tror flyktningene får utbetalt 31000 i måneden. Hodet mitt kjennes ennå tettere enn deres. Jeg tror jeg har det verre enn de som har ingenting. Jeg tror jeg har det så ille at jeg har det verre enn meg selv. For,- host, jeg er forkjøla. Mens jeg krøller meg sammen under dyna og venter på neste hostekule tenker jeg på alle krigsflyktningene som er ute i friluft og koser seg, på vei mot nye eventyr. Og mens jeg svelger mine paracet og synes uendelig synd på meg selv er det urettferdig at det kommer asylsøkende mennesker til Norge som får hjelp. De er ikke en gang forkjøla.

Og mens Tomm ligger i fosterstilling og skjelver i feber, spiller flyktningene lystig bordtennis og strikker i et land de ikke kjenner med et språk de ikke forstår med en fortid de helst vil glemme og en fremtid de ikke vet noe om. Og mens jeg krøker meg sammen og hoster og harker og svelger og nyser og vet hva min nærmeste fremtid vil bringe av smerte, er de lykkelig uvitende. De er ikke en gang forkjøla.

Siktet Hvetemel legger kortene på bordet.

Posted on October 28, 2015 by tommetanker

Tine LettMelk har ikke vært den samme i det siste. Egenskapen hun hadde som bidro til brilliant plystring har forsvunnet. Det våte elementet forsvant. En tvilsom pakke hvetemel er nå siktet for identitetstyveri. Det var en drøm om et fuktigere liv som gjorde at Hvetemelet ønsket en K ekstra. Men vi kan alle slappe av. Tine Mel har fått igjen sin K, og Hvetemelet er nå siktet.

Og sånn går no dagan.

VAD FAN HÅLLER VI PÅ MED?!

Posted on October 27, 2015 by tommetanker

Les dette. Fra en politimannen Tobbe fra Lundspolisen i Sverige:

För 25 minuter sedan hängde du dig. 16 år gammal, bara ett barn. Men som av en ofattbar slump kom din vän in i rummet några få sekunder efteråt och lyckades dra loss dig från snaran.

Nu står jag upp i ambulansen, lutar mig över dig och trycker ner dig på båren i ett försök att få dig att förbli stilla. En svettdroppe faller från min panna och träffar dig på högerkinden. Jag gör allt i min makt för att få dig att vara stilla samtidigt som jag försöke…r behålla balansen när ambulansen hastigt rycker och kränger fram och tillbaka.

En ny ångestattack sköljer över dig och du får ytterligare ett utbrott. Gråten och skriken återkommer och du börjar slå vilt omkring dig i ett desperat försök att slita dig ur mitt grepp.

Genom rutorna i ambulansen tittar jag ut i mörkret utanför. Det blåa ljuset lyser upp och reflekterar allting i vår direkta omgivning, hastigheten ökar något och vi fortsätter vår färd i natten i riktning mot akuten. Vårdaren intill dig ger dig ännu en dos Stesolid i hopp om att du ska komma till ro. Efter en liten stund lugnar du dig lite men fortsätter gråta.

Stackars lilla pojk. Vad har du upplevt för hemskheter i ditt liv? Vad är det du varit med om som gör att du mår så fruktansvärt dåligt? Din bakgrund innehåller förmodligen hemskheter jag inte ens kan föreställa mig; ett helvete som trasat sönder dig inombords och fyllt en så ung människa med all denna ångest och oro.

Du är inte den första jag träffar. Och du kommer absolut inte vara den sista.

Några timmar senare är vi hos dig inne på barnakuten. Du ligger på rygg på britsen, jag och min kollega Cammo sitter intill på varsin sida om dig. Hon pratar lugnt med dig på engelska och försöker trösta dig. Försöker ge dig hopp. Jag pratar i telefon med regionvakthavande befäl, och ett beslut fattas om att du ska bli förd till Barnpsyk i Malmö. Jag hoppas de kan hjälpa dig med alla dina tankar.

Så, till alla med förutfattade meningar om ensamkommande flyktingbarn:

Tänk om ni hade kunnat följa med under ett arbetspass i polisbilen och se vad jag sett. Höra vad jag hört. Uppleva vad jag upplevt och känna vad jag har känt.

Då tror jag ni både hade ändrat åsikt och skämts rejält. Och sedan ställt en fråga och riktat den till hela mänskligheten.

För alla lever och bor vi på den här, vår enda planet. Vi andas samma luft, vi skrattar och gråter tillsammans, vi föds och vi dör. Men vi fortsätter tillåta en värld där en treårig pojke från Kobanae som flyr för sitt liv drunknar i Medelhavet och vars livlösa kropp sedan spolas upp på stranden inför ögonen på en förfärad omvärld. Aldrig slutar vi skada våra medmänniskor, ständigt skapar vi nya kriser och katastrofer som resulterar i ännu mer lidande, krig, krossade livsöden, flyktingströmmar och död.

Och nuförtiden, mer än någonsin, borde vi alla ställa oss den där frågan:

Vad fan håller vi på med?

//Lundapolisen, Tobbe

https://www.facebook.com/Polisen-Lund-343147309115862/

Og takk til Jan som fikk meg til å lese dette

“Ka tykke du e best? Vanlig karusell, eller heimelaga?”

Posted on October 26, 2015 by tommetanker

Takk 1. Vennesla Speidergruppe og Setesdalsbanen. Jeg tror de har det samme valgspråket. Alltid Beredt! For dere gjorde dagen spesiell, og vi følte vi var med på noe eksklusivt. En liten annonse i avisen, kombinert med at et barnebarn var utlånt til oss gjorde at vi tok annonsen på ordet og havnet på sporet. Maya, Tomm og Lucas gjorde som speiderne og vi kom oss ut. Opp til Vennesla, til Grovane Stasjon, til gamle ærverdige Setesdalsbanen som var fyrt opp for anledningen. Først en topp, og engasjert omvisning i verksteds-hallene til Setesdalsbanen. En som kunne uendelig mye om disse gamle togene, og samtidig hadde evnen til å formidle, tok oss rundt i gamle, oljemetta tog-verksteder. Og i det toget peib, heiv vi oss om bord, sammen med en haug foreldre, besteforeldre og storøyde forventningfulle barn og barnebarn. Jeg tror vi satt på 3. klasse, men det føltes som første. En knirkete spennende togtur langs gamle skinner ble premiert med speidernes leirsted ved Paulen Gård. Der hadde de dekket jordene for oss. Gapahuker, stubbestoler og glo-klare bålgroper ventet på oss. Høstsola skinte mens vi kunne bli med på øksekasting, speiderkarusell og rebusløype. Ei lita jente stod storøyd ved taukarusellen og spurte ei venninne; “Ka tykke du e best? Vanlig karusell, eller heimelaga?” Jeg tror den heimelaga var best. Barnebarnet vårt traff på andres barnebarn og vi traff på andre foreldre og besteforeldre mens kaffe og pølser ble avslappende traktert ved bålet.

Takk igjen. Skikkelig laid-back god-stemning på en fin-fin dag.

Feil i Windows 10!

Posted on October 25, 2015 by tommetanker

Datanerd som jeg er så oppdaget jeg det,- tror jeg. For er det ikke en skrivefeil jeg ser der oppe, mens jeg tålmodig venter på at min lille overflatedatamaskin (surface) endelig skal holde kjeft med den envindelige masinga om oppdatering. Maset tok overhånd, og til slutt klikket jeg på Ok. Installer! Og så satt jeg der mens ett av verdens største selskaper, drevet av en av verdens rikeste menn, slo seg løs på min vesle datamaskins innvoller. Tom i blikket, som Tomm er, satt jeg der. Dumdristig tittende på antall prosent lastet ned, mens omstartene plinget i takt med tomsinnet. Pling sa det hos meg også. Plutselig.. . . .. En Feil! I Windows 10. Oppdaget av Tomm, før Bill. Gudd. Nerd er mitt nye navn. Dersom det er en feil da. Men står det ikke: “Len deg tilbake og slappe av.”

Ta turen til Tveit.

Posted on October 24, 2015 by tommetanker

Jegersberg er fint og bymarka er smukk. Men prøv Tveit neste gang. Den Omvendte Båt er jo sjelden tom. Den må daglig øses for folk. Det er fint der, og lett å finne frem, men gudd. Du er aldri alene. Og litt alenetid på skogsturer er en nødvendighet. Muligheten til å lytte til en bekk. Tenke på en pinne. Titte bak et rotvelt. Det å kunne gå i egne tanker, og ikke andres. På Tveit kan du oppleve litt mer natur og mye mindre terrengkarusell-latexfolk. På Tveit finner du turer i fleng. Jeg gikk der i går. Til Havsyn, 160 meter over havet og like fin utsikt som Båden. Det var meg og Bjørn som gikk, og ingen andre. Det er usedvanlig godt merkede løyper, med skilt og kart og pekepinner og blåmerker. Og fra parkeringen innenfor idrettsbanene på Dønnestad er det mange retninger å velge mellom. Alle like godt merket. Ta turen. Opplev noen nye trær og trø ned i noen nye myrhull. Snubl i noen nye røtter og få nye innsikter ved nye utsikter. I tillegg er folk fra Tveit ganske hyggelige om du skulle treffe på noen.

Se masse tur-muligheter her:

Click to access attach